Lager på lager.

Om vi backar tillbaks lite mer än ett århundrade och hamnar i 1800-talet, bara för att kolla hur man klädde sig under de vida klänningarna.

Inifrån och ut bar de först en tunnare särk för att förhindra att korsetten skavde mot huden. Den gick över baken, så den inte skulle glida upp under korsetten.

 Sen kom korsetten, men den kloka kvinnan tog på sig strumpor och skor redan nu. Utan påkläderska hade det varit svårt att böja sig ned med korsetten åtsnörd och helt omöjligt med krinolinen!

En smal lång underkjol, för att skydda kroppen från krinolinställningen, men även för att inte visa benen!

Krinolinställningen snörs nu runt midjan och ger formen på klänningen. 
En del krinoliner är försedda med spets i nederkanten, som kan anas under kjolen. Formen på krinolinställningen varierar efter modesvängningarna och blev till sist en turnyr, som lanserades på den sista kejsarbalen i Paris 1870.

Kjolarna skulle då vara skurna nästan raka framtill, och draperade bakåt, ofta med släp. Turnyren var sedan modern fram till 1877, då man under fem år använde draperingar utan släp, vilket gav en ovanligt snäv silhuett. År 1882 kom turnyren tillbaks igen, och växte till sig fram till 1887, då den var enormt stor, innan den försvann helt året efter.

 




En del klädde på sig flera färgglada och spetsprydda underkjolar över krinolinen. Inte nödvändigt, men en lite extra effekt att ha en underkjol i samma färg eller kontrast till kjolen, som i vissa lägen kunde blåsa upp!

Även underbyxor i form av mamelucker med öppen gren, var något som inte var nödvändigt, men värmde något och skyddade även synen av bara ben och strumporna, om kjolen blåste upp.

Korsettskydd var ett plagg likt en mycket kort blus som bars under klänningen. Mest för att skydda klänningen från att bli förstörd av korsetten, men det var även ett dekorativt plagg, med spetskant som syntes. Gav också lite värme under kalla årstider.

Med alla lager på plats, var det dags att ta på klänningen eller en kjol med separat blus och så givetvis hatt. Ingen ärbar kvinna gick ut, utan att bära hätta eller hatt!

I början av 1900-talet var ju krinolinen helt borta, men korsett och underkjolar användes fortfarande.  Modeidealet var S-formen.

Om vi nu sammanfattar det hela, så försvann inte de vida kjolarna, utan återkom under 1950-talet.  
Ju vidare, desto bättre var modet på 1950-talet! Med hjälp av flera lager av stela kjolar och även något som kallades hula-hoop. En underkjol med midjeband och elastiska trådar som i knähöjd var fästade vid en nylonring. Något som knappast slog, men samtidigt kom hula-hoopringen eller som den kallades här i Sverige, rockringen!  

Under 1950-talet fick kjolens vidd hjälp av fyra eller fem lager tyg, draperad med hjälp av några olika tekniker. Dessa femtiotalskjolar brukar börja med en tre tum bred linning strax över den naturliga midjan. Fasthållen på sidan eller bak med dragkedja och knapp. För att få ut det mesta fyllighet med snyggaste rynkor, användes pastellfärgat bomullstyg (rosa, lavendel, turkos). Detta var vad de flesta kvinnor bar dagligen. För att vara riktigt modern, skulle kjolen vara tillverkad av ull. Extremt tung och svårt att hålla formen, även med bågar och underkjol under. Det var bara för de som var villiga att bära dem med en mycket styv underkjol.

Så lika viktigt som det var i slutet på 1800-talet, att bära rätt saker under för att få kläderna att sitta rätt, är det också i andra tidsepoker. 1950-talsmodet behöver gördel och strut-bh, men även nylonstrumpor för att bli helt rätt.