Svarta underkläder

Fram till ungefär 1850 var svarta kläder förbehållet dem som hade makt -  kungligheter, adelsmän, kyrkan och domare, eftersom färgen ansågs väldigt dyr och exklusiv. Främsta anledningen att det var mycket svårt att få fram riktigt svarta textilier, då det enbart användes växter och jordpigment, där svart inte tålde ljus eller tvätt! 
Den nya uppfinningen bestod i att blanda blått med rött pigment och tillsätta fixativ, och gjorde det därmed billigt att framställa svarta hållbara tyger.

Tio år senare blev svart en modefärg och från ca 1880 var den framträdande i kläderna fram till slutet av den Viktorianska eran. 
Från att varit förknippad med sorg, blev svart något som symboliserade enkelhet och anständighet, men även erotik! 

Damunderkläderna var däremot fortfarande vanligtvis i vit bomull med tillhörande beige korsett, men trots att de sällan syntes under kjolarna, var strumporna svarta!

TV-serien Penny Dreadful utspelar sig i London under 1800-talets sista decennium.

1926 kom Gabrielle Chanels klänning "den lilla svarta" och även underkläder började så smått tillverkas i svart. 

Franska sömmerskor i Madeleine-området, Paris sydde under samma tid, upp måttbeställda underkläder och började göra trosor och behå i svart, till några av sina kunder. Det svarta underklädesmodet spred sig och bland dessa sömmerskorna finner vi Herminie Cadolle, Charmis, Marguerite Sacrez, Laure Belin och Marie Rose Lebigot. Några av dem finns fortfarande kvar som namn i den franska modeindustrin.



Här har modellerna fått på sig varsin svart camiknicker, som är en kombination av en kamisol (med insydd behå) och knickers. Otroligt minimalt när det gäller stöd, men den var avsedd att bäras under de raka rörformade klänningar som var moderna på 1920-talet. De var gjorda av färgad crepe-de-chine, silke eller konstgjord siden och dekorerades ofta med broderi och mycket spets. 
Plagget återkom på 1990-talet, men hette då istället teddy eller body!






 

Diana Slip trosor

Rivaliserande franska företagen "Diana Slip" och "Yva Richard" tillverkade svarta fetischunderkläder som såldes både i butiker och via postorder med diskret avsändare under 1920 och 30-talet. 
"Yva Richards" grundades 1914 och namnet är en kombination av grundarna, Richard L. och hans fru Natyva. Under det första decenniet var varumärket detsamma som lyxunderkläder. 1923 blev det istället erotisk underkläder och fotografier av damer klädda i dessa. På trettiotalet mer inom fetisch. Båda företagen lades ned under andra världskriget, men bilder och kataloger finns fortfarande att finna.





Här kan vi nog ana varför svarta underkläder ansågs av många som syndigt och vågat att bära. Marianne har skrivit ett tidigare blogginlägg. "Svart, syndigt, svenskt - 50-tal" som berättar om det svenska svarta gördelmodet.

Den som vill titta på kvinnor klädda i svarta underkläder får nu även möjligheten att göra det på film. "Blå Ängeln" 1930, med Marlene Dietrich som nattklubbssångerskan Lola-Lola i svarta underkläder.

1938 uppträder den franska skådespelerskan Annabella i filmen "Hotel du Nord", också hon iklädd svarta underkläder. I rollen är hon en kvinna som med sin partner kommer till ett hotell för att begå självmord. 

I Frankrike är det Christian Diors "New Look" 1947, som gör att svarta underkläder börja annonseras och visas i reportage i vanliga tidskrifter. Dessa kläder med timglasmidja, kräver något korsettliknande för att dra ihop magen och många gånger förstärks siluetten med kuddar på höfterna. Frankrike och Italien tar till sig det svarta med spetsar och genomskinliga tyger. Här uppe i Sverige är vi ännu lite mer avvaktande och föredrar vitt och laxrosa.

1948 Lorraine Cote

New Look underkläder 1948

På Park Kane hotel, London fotograferar "Nador of Paris" 1950, en modell i en lång öppen gördel och halvgenomskinlig behå.

Om nu inte annonser ökar användandet av svarta underkläder, så gör filmen det! Många kända skådespelerskor visar under kortare, men också längre sekvenser upp sina underkläder och även om det i många gånger fortfarande är svart/vit film, förstår biopubliken vilken färg det är på dessa plagg.

Filmen "The Merry Widow" (1952) gör att i alla fall USA börjar acceptera svarta underkläder, när den svarta guepiere som Lana Turner bär, lanseras som "Merry Widow" i en massiv annonskampanj från Warner´s, som deras "Cinch bra". 
Liknar korsetterna från slutet av 1890-talet, men nu tillverkade i nylon och därför betydligt lättare. Nio stålspiraler och ett brett band i midjan formar ändå kroppen och en viktig förändring var att brösten nu fick varsin kupa. Slogans som “Audacious the way Warner’s Merry Widow belittles your waist, makes the most of your charms. All at once you’re inches smaller!" för plagget var konstruerat att reducera midjemåttet upp till 7,5 cm! Onödigt vetande, men i filmen bär Lana Turner inte Warner´s plagg!





Bettie Page poserar i början av 1950-talet för amatörfotografer i New York, men det är Irving Klaw som gör henne berömd, genom att ta tusentals pinuppbilder men också fetischistiska bilder och roller i flera burleska filmer. 

Hon hamnar även i Playboys januarinummer 1955, och svarta underkläder blir därigenom inte mindre syndigt att bära, bara mer vanligt förekommande. 






Pinupporna med mer eller mindre påklädda kvinnor, tecknades också i svarta underkläder.






















I den franska filmen "Les Bijoutiers du Clair de Lune" / "Månskensjuvelerna"(1958) som spelades in i Torremolinos, Spanien, uppträder Birgitte Bardot i svarta spetsunderkläder. 

1960 visar Sophia Loren upp sig i svarta underkläder i filmen "Miljonärskan". Samma år ser vi Janet Leigh som kontoristen Marion Crane i Alfred Hitchcock's "Psycho", där hon bär svart behå och gördel. 
Sophia Loren återkommer 1963 i  Vittorio de Sica film "Igår, idag och imorgon" och utför en striptease för Marcello Mastroianni som blir en av de mest kända i biografhistorien. https://www.youtube.com/watch?v=ylKuH2qm_aM 
Stripteasen avslutas med att hon behåller behå och trosor, och publiken ser att alla hennes underkläder är svarta. Sophia Loren blev symbolen för kvinnlighet och svart underkläder ansågs vara ett absolut måste för alla femme fatale.

1967 Anne Bancroft i "Mandomsprovet" visar en svart spetsbehå.

Men trots att många nu accepterat denna färg så svalnar intresset i slutet av 1960-talet. Istället kommer det mer ljusa färger och tryckta mönster. Mycket beroende på att strumpbyxorna ersatte både gördel och strumpebandshållare som vardagsunderkläder. 

Hur var det i Sverige med svarta underkläder? 
Jag tittade igenom en hög med postorderkataloger från 1950- och 60-talet. Inget svart fanns att finna på någon sida, utan enbart vitt eller laxrosa. Men givetvis fanns det att köpa. Marianne skriver i bloggtexten "Så hade våra mammor det" 
"Jag minns att mamma pratade om en något yngre läkarfru, som hon umgicks mycket med. Hon hade varit i Paris med mannen, i egen bil (!) redan 1952 och bland annat shoppat underkläder. Mamma berättade att de hette Scandale och att hon hade både svarta och röda behåar och gördlar som var "ursöta". Jag tror nog att mamma var rejält avundsjuk både på resorna och klädinköpen, för inte hade hon råd med sådan lyx. Säkert var det också spännande att den här läkarfrun köpte så vågade underkläder, Hon hade till och med köpt en svart "höfthållare" berättade mamma."

Även den som inte kunde ta sig utomlands, kunde få tag på svarta underkläder. I några av damunderklädesbutikens många lådor fanns det givetvis gördlar, behåar, strumpeband och korseletter i svart. Inget som visades i skyltfönstret, men frågade kunden så plockades det fram. Abecita, Fox och Germa är några med svart i sortimentet som annonserades i de svenska damtidningarna. 
Spirella specialbeställdes av deras corsetieres, som mätte och lade in ordern på den färg och tyg som kunden ville ha. Därför var det inga problem att också få underkläderna i svart från dem. Mer en viss vånda att våga ta dem på sig!




Svart kommer tillbaks!
Det blev inget långvarigt uppehåll från att bära svarta underkläder. Tillverkarna anpassade sitt sortiment och det började med att den franska designern Chantal Thomass skapade mycket moderiktiga och feminina underkläder som en bisyssla, men det blev sådan framgång att hon 1975 lanserade en oberoende underklädeskollektion. Dyra underkläder, sydda i exklusiva tyger och därmed återkom de svarta underkläderna även hos andra underklädesföretag.

Idag är det inga problem att finna svarta underkläder. Även olika kopior av de klassiska modellerna från 1950- o 60-talet finns att köpa och mycket kan vi tacka företaget "What Katie Did".

Marilyn visar trosorna?

Ni kommer säkert ihåg scenen från filmen ‘Seven years itch’ eller "Flickan ovanpå" som den hette här i Sverige. Richard (Tom Ewell) och Marilyn kommer ut från biografen och när de går på trottoaren passerar ett tunnelbanetåg under dem och pressar upp luft genom trottoargallret. Marilyns vita klänning blåser upp och hon visar trosorna! 

Eller gör hon verkligen det på filmen?

Vi kan först titta på den sekvensen och därefter fortsätta.

 Hur många såg hennes trosor?

Jag förmodar att ingen gjorde det, men minnet innan du såg filmklippet var troligen att så visades det i filmen.

Hur kommer det sig att du tror det och att det även finns bilder likt denna här bredvid, om den inte förekommer i filmen.

Historien är den, att filmteamet stängde av korsningen Lexington Avenue och 52:a gatan i New York klockan 23, den 15 september 1954. På plats är också ett tiotal proffsfotografer för att ta bilder på Marilyn och en stor publik på ett par tusen personer som samlats där, för att få en glimt av filmstjärnan. Vid midnatt är det klart för inspelning och ljudupptagning. Under gallret står en scenarbetare med en fläkt för att få klänningen att blåsa upp vid rätt ögonblick. För säkerhets skull har Marilyn dubbla trosor. Tyvärr blir det hela tiden störningar från kamerornas klickande avtryckare och publiken. 

Regissören Billy Walder bestämmer att de skall ta en paus och under tiden kan fotograferna få sina bilder. Marilyn börjar leka framför kamerorna och av misstag visas plötsligt trosorna, när det återigen kommer en luftström från gallren!  Hon bryr sig inte och vid nästa fläktande vind håller hon inte ens ner klänningen. Ivrigt fotograferas detta, tills Marilyns man, sicilianaren Joe di Maggio dyker upp. Han skulle egentligen vara på Hotell Saint Regis i deras svit 1105, men någon vän till honom har ringt och berättat vad som precis händer här i korsningen - hans hustru visar trosorna!

Han avbryter det hela och drar Marilyn in i hennes trailervagn och det blir ett gräl som slutar med att han stormar iväg. När filmandet senare fortsätter blir det inte bra och regissören inser att hela kvällens tagningar är helt bortkastade.

Marilyn tar sig tillbaks till hotellet och det blir ett stort bråk mellan henne och Joe. Följande morgon berättar hon för pressen att de skall skilja sig, efter att endast varit gifta åtta månader. Ett halvår senare tas denna berömda filmscen i 20 Century Fox studio, utan fotografer och publik. På Marilyns 29-årsdag, den 1 juni 1955 har filmen premiär.

Biografen Trans Lux är idag försvunnen och på platsen finns istället den franska restaurangen "Le Relais de Venise" men fortfarande är gallren i trottoaren där.  
Filmen har nog de flesta glömt, men scenen när hon "visar trosorna" kommer de flesta ihåg.

Min gördel dödar mig!

Jo, det var något som sas i tv reklamen för Playtex på 1960-talet.

Scenen är den att kameran zoomar in mot en vacker kvinnas ansikte. Hon tittar mot kameran och säger, "My girdle is killing me!" och sedan visas Playtex nya 18 timmars gördlar i latex, som givetvis inte tar livet av den som använder en! 
Jag har bara funnit den som nedladdningsbar och kvalitén är inte den bästa, men tänk att den är nästan 60 år gammal!

www.tvparty.com/g2c/girdle.ram

I samma anda är denna reklamfilm, men kvinnan som säger den berömda frasen är inte med här.

 ...och här nedan en annan reklamfilm om Playtex 18 hour gördeln. Nu reagerar kanske en och annan, men på den tiden var det mycket, mycket viktigt att använda gördel!