80% av alla kvinnor går omkring med en annan kvinnas bh!

 Nu syftar inte rubriken på att kvinnor skulle låna eller stjäla andra kvinnors behåar! Istället är det så att det är fel behå som används. Fel kupstorlek eller fel omkrets, så att behån inte fungerar som det är tänkt.
Storlekarna på behå är rätt konstigt, då man utgår från att mäta runt bålen under bysten och sen över brösten, med en välsittande behå och skillnaden ger kupstorlek. 
Då gäller det först att finna en behå som passar perfekt, innan man kan köpa en! 

Har man sen funnit sin storlek är det med behåar som med andra plagg. Tillverkarna har inte riktigt kommit övers om att en given storlek skall ha exakt samma mått hos alla. Men nog om detta och vill du finna en perfekt passande behå, rekommenderar jag att du besöker en butik med personlig service och kunnigt folk. Kan vara lika svårt som att finna en passande behå!

Hur kom man nu på det där med behå?
Historiskt sett, har det funnits behåliknande plagg redan för flera tusen år sedan. Det finns belägg att unga romerska kvinnor bar ett band över brösten, så de skulle behålla formen. På 1500-talet kom snörkorsetterna som tryckte upp brösten och så förblev det in på 1800-talet. 1866 uppfanns en sorts behå av siden och trådförstärkningar i England, men få anammade den. 

Kläddesignen Herminie Cadolle, Frankrike. Delar en korsett 1869 och får därmed två separata underkläder. Den översta, som stödde brösten kom att kallas corselet-gorge och senare soutien-gorge, som är det franska ordet för behå.

 
Även i USA börjar det hända saker, för 1893 patenterar Marie Tucek "bröststödet", som hade separata fickor för brösten, med remmar över axlarna och fäst med krokar i öglor. Låter nästan som dagens behåar? Men den fick ingen framgång och försvann utan att någon direkt saknade den. Kvinnor bar fortfarande mestadels hårt snörda korsetter.

Nej, vi får hoppa fram några decennier då Mary Phelps Jacobs, uppfinner den moderna behån i New York 1910. Hon är då en 19-årig socialist och missnöjd med hur skrymmande korsetter var under hennes klänningar och att de syntes uppe vid halslinningen. Hon syr ihop två näsdukar med några band och skapar ett nytt underplagg. Kallade den rygglös bysthållare. Säljer några år senare sin patenterade design till en klädtillverkare vid namn Warner Brothers Corset Company, för $ 1.500. De fortsatte tillverkningen och får in $ 15 miljoner på Mary Phelps Jacobs bysthållare. Mary Jacobs hade i alla fall satt igång något. 

Första världskriget gör att flera kvinnor tvingas att börja arbeta i den tyngre tillverkningsindustrin och korsetterna hindrar kroppsrörelser. Behå är alternativet. Men även ordförande i en kommitté med ansvar för USA:s råvaruförsörjning, Bernard Baruch hjälpte till, när han bad kvinnorna att sluta köpa korsetter. 28.000 ton stål kunde omdirigeras, tillräckligt för att bygga ett helt slagskepp!

Vid krigsslutet 1918 gör även modet att kvinnor i Europa och Nordamerika övergått till behå som ett naturligt plagg under kläderna. Kvinnors nya rörelsefrihet är mycket befriande. En behå, gördel och strumpor gav även en mycket sexig look och kvinnor fick ett nytt självförtroende.

Behåmodellen i 1920-talets mode gick ut på att platta till brösten, istället för att forma och stödja dem. Men redan 1922 inser sömmerskan Ida Rosenthal att kunderna i hennes butik, inte är nöjda med nämnda överdelars passform. Hon skapar ett plagg med två kupor för brösten och företaget Maiden Form blir till. I början är hennes behå enbart ett tillbehör insytt i klänningarna hon tillverkar, för att förbättra passformen. Behån blir så populär att den även börjar säljas separat och blir populärare än klänningarna.

När även elastiskt gummityg kommer under 1920-talet, tar behåindustrin ordentlig fart. 



På 1930-talet introduceras den första axelbandslös behån. 

Brittiska Marks&Spencer, annonserade så här, december 1932:

Företaget Camp & Co standardiserar 1932 behåkuporna, genom att införa ett måttsystem med A till D-kupa. 

1935 följer Warners efter och det blir något som gör att kvinnor kan få en behå som verkligen passar bättre. Tidigare ansåg behåtillverkarna att bröstens storlek följde åldrandet och storleken runt bröstkorgen. Men fortfarande kunde man under 1950-talet finna behåar som förlitade sig på kvinnors kunskap, om de hade mer eller mindre utvecklad byst.


1941 konstaterar brittiska myndigheter att i snitt äger varje kvinna 12 behåar. 

Modet är alltid påverkats av materialbrist under och omedelbart efter krig. Under Andra världskriget tillverkades funktionella behåar med minimal tygåtgång. Ändå ändamålsenliga behåar i bomullsatin och oftast i laxrosa färg. Kvinnor sydde också behåar efter pappersmönster eller beskrivningar i tidningar. Tyget de använde var ibland siden eller nylon från fallskärmar, men också en och annan brudklänning klipptes itu. 

Uppfinnaren och miljardären Howard Hughes använde sitt kunnande för att utforma en behå för skådespelerskan Jane Russell, med avsikt att betona hennes stora tillgångar. Böjda stålstänger under varje kupa var fastsydda i axelbanden och drog brösten uppåt och behåbanden hamnar bort från halsen, vilket resulterar att brösten exponeras betydligt mer. En behå hon bar i filmen "Den laglöse" 1943.

Andra världskriget får kvinnorna återigen ge sig ut i industri- och lantarbete. Militären kommer på att  behövs både skydd och stöd för brösten och det fungerar bäst med en behå, försedd med plastkupor!

Även militära termer kommer att ge namn åt behåmodeller. De koniska kuporna kallades ibland för torped behå och på engelska "bullet bra". Ett mode som följer med in på 1950-talet, då denna rundstickade behåmodell fylls med skumgummi, för dem som inte har så stor byst. 




Torpeder kan man hålla med om, när man ser en 50-talskvinna klädd i åtsittande jumper och moderiktig behå. Glamour, som en kontrast till kriget.  


Annars är 1950-talet den tid då de flesta kvinnor bär behå. Flickor får innan tonåren "träningsbehå" utan kupor, så de vänjs att ha behå på sig. Ammande mödrar kan nu ha en speciell amningsbehå för att göra det enklare att bröstmata babyn med behån på.

Eiser Fabiola 1968

Under 1960-talet hände det mycket men behåanvändandet ifrågasätts också. 

Gummiresåren ersattes med Lycra. Nylon förekommer oftare än atlassiden och bomull. Mönstrade och färgglada underkläder blir vanligt och även svarta underkläder börja accepteras. Yves Saint Laurent presenterade en genomskinlig blus som bars utan behå. Kvinnor som använde sina slitna behåar när de sov, gick till sängs utan behå, för första gången på många år.

1964 skapade österrikaren Rudi Gernreich en baddräkt han kallar monokinin i USA. Ordet är en backformation från bikini, vars namn sedan 1940-talet används för den tvådelade baddräkten. Monokinin såg ut som en vanlig hel baddräkt men avskuren en bit nedanför brösten, men ändå försedd med två smala axelband. Det bidrog till en motkultur, att inte använda behå under 1960-talet. "Behå-bränningen" 1968, som jag skrivit om tidigare, kom också att ifrågasätta behåanvändandet. 

Men denne Rudi Gernreich ifrågasatte egentligen inte behåanvändandet, utan designade istället en behå, som han kallade No-bra! En behå med genomskinligt nylontyg med extremt mjuka kupor som knappast formade brösten. I kontrast till detta, säljs ändå skumgummifodrade behåar i både långa och korta modeller, med en massa nylonspets i kuporna.  

Populär och fortfarande en storsäljare var Gossards Wonderbra som 1968 kom att revolutionera behå och bröst för evigt. Överallt längtade kvinnor efter den fantastiska klyftan mellan brösten som enbart denna Wonderbra kunde skapa. Från början fanns den endast upp till storlek 36C, men många kvinnor som hade större bröstkorg, köpte behåbandsförlängare och pressade in sina bröst i kuporna.

Wonderbra blev en sensation i Storbritannien 1991, trots att den sålts där sedan 1964! Canadelle gav redan då den brittiska licensen för Wonderbra till Courtaulds Textiles, som tillverkade och distribuerade denna behå genom sitt dotterbolag, Gossard.  

Jo, det stämmer! Redan 1961 introducerades pusch-up behån "Modell 1300" av det Kanadensiska företaget Canadian Lady, som senare blev Canadelle, men det var 1968 som den första stora succén kom. Kanske den sen glömdes bort något på 1980-talet, för att återigen bli populär under 1990-talet?

Sportbehå infördes 1975 av behåtillverkaren Glamorise med namnet "Free Swing Tennis BH". Det är den första kommersiellt tillgängliga sport-behån, som erbjöd mer stöd än en vanlig behå, genom att minska bröstens rörelse och obehag. Men den var fortfarande inte i närheten av vad vi idag skulle kalla sportbehå. Tittar man lite noggrannare så ser man hur värdelös denna behå skulle vara för jogging. De tunna axelbanden kan kasa ner eller gräva sig ned i axlarna. Inget som tilltalar aktiva kvinnor.
År 1977, kommer en annan version av sportbehå och blir början till den som vi alla känner till och idag älskar eller hatar. Den uppfanns av trion Lisa Lindahl, Polly Smith och Hinda Schreiber på University of Vermont. Lisas syster klagade på att de vanliga behåarna  gav skav och ömma bröst, vid träning. När de försökte finna ett bättre alternativ, sa Lisas man att det behövdes en suspensoar för brösten. Jockbra var det ursprungligen smeknamnet - eftersom den ansågs som en kvinnlig suspensoar - tills den senare döptes till Jogbra. De ursprungliga jogbras finns utställda i Smithsonian och New York Metropolitan Museum of Modern Art och är faktiskt två hopsydda suspensoarer!

Dagens behåbekymmer. 
Årligen läggs ungefär 160 miljarder kronor på behåar i hela världen. Men lika populär som de uppenbarligen är, börjar det  komma en frustration - och lite mer kunskap - om storlekarna. Eftersom kvinnors bröst i genomsnitt blir större, finns det en växande kamp för att hitta lättillgängliga behåar som rymmer dem. Dessutom, blir fler medvetna om det faktum att de flesta av oss bär fel behåstorlek. Många webbplatser har behå-kalylator och andra knep som hjälper kunderna att hitta rätt behåstorlek, utan att få hem byglar som klämmer eller axelbanden halkar ned.

Vi får kanske förlita oss på den smarta minnesbehån! En behå som har en sorts minnesskum i kuporna. Ett revolutionerande material som uppfanns för det amerikanska rymdprogrammet under 1960-talet, men användes aldrig där och har idag blivit mest känt som skummet i Tempurmadrasser. I behåkuporna reagerar skummet på förändringar i kvinnans kroppstemperatur och formar sig perfekt runt hennes bröst. Även om brösten blir större eller mindre, följer behåkuporna med! 
Uppfanns 2009 av slovenska underklädestillverkaren Lisca och innehåller även push-up kuddar för att säkerställa att bäraren har maximal klyfta mellan brösten. "När materialet är kallt, känns det lite stelt och hårt, men genom att ligga mot huden blir den mjuk och bekväm." Designer Suzana Gorišek

Till sist måste jag bara berätta lite om BhPia, som är något så unikt som Behå-coach och utbildar sina kunder i den ädla kunskapen att prova ut en behå i rätt storlek. Butiken ligger en bit utanför Varberg, på västkusten och det är i princip ett måste att först göra ett besök hos henne och få till det där med behåstorleken som passar. Innan det är lönt att handla flera behåar, om du känner med dig att du inte kan hitta någon som sitter rätt på dig.